Jag har sån abstinens. Jag måste hitta Vatten under broarna med Lars, skivan ligger inte i fodralet. Jag vill lyssna på den nuuu!! Jag har tydligen inte lagt in den på daorn heller. Typ den enda av hundratals skivor jag inte lagt in. Såklart….
Mina söndagar är alltid SÅ sköna. Som idag: lite sovmorgon till 10, in till Söder och bruncha med Julia, Lotta och andra sköna vänner, vidare till Djurgårn i strålande oktoberfärger för att fota Tessan, Jossan och Malin, fika på Blå porten och sen hem till familjen, som precis har gjort tacos med älgfärs.
Får man ha det så här bra? Ja, det är söndag solens dag!
Jag vet att det kan vara känsligt, men jag orkar/vill inte ha vänner på facebook som jag egentligen inte bryr mig nämnvärt om. Det finns liksom ingen mening med att samla på sig massa lösa kontakter om man inte har något socialt utbyte. Jag aktar mig därför inte för att ta bort vänner om jag känner för det. Skulle man nu mot förmodan ångra sig är det väl bara att lägga till dom igen. Eller??
Jag har haft min plånbok i över tre år och har inte tappat bort den någon gång. Det är en stor bedrift för mig. Men nu i helgen hände det ordentligt.
Jag var påväg hem från Sickla, nöjd. Julia hade hjälpt mig hitta lite nya snygga kläder. När jag klev av bussen i Grisslinge gick jag raskt in till bageriet för att köpa mig en snabb och god macka. Men då - plånboken! Efter att ha vänt ut och in på alla fickor och påsar kunde jag konstatera att den var kvar på bussen.
Stressad och irriterad bet kah ihop och gick jag hem utan macka. Jag spärrade betalkortet, fyllde fickorna med mynt och fixade sms-biljett för att kunna ta mig till en fest på Lidingö . Då hände något väldigt oväntat. När jag hade satt mig på bussen ringde telefonen. En främmande man frågade om jag saknade något. Det var chauffören från förra bussen. Han sa att han bodde i Sickla och hade tagit med sig min plånbok hem. När jag föreslog att jag kunde åka dit och hämta den sa han att det var enklare att jag gick av bussen i Henriksdal så skulle han cykla och möta mig. Jag behövde alltså bara kliva av, få plånboken och fortsätta med nästa buss 5 minuter senar - med alla kort och sedlar precis som jag lämnat dem. Vilken fin värld jag lever i. TACK!
Tyvärr slutade det inte där. Efter festen på Lidingö kom jag Karin och Tove tidigt till tunnelbanan. Så vi stannade vid ner vid spärrarna i Ropsten ett tag. Jag la plånboken på spärrarna (skitsmart, jag vet) och gick sen till tåget. Ni kan inte gissa hur uppgiven jag kände mig när tåget rullade iväg och jag kom på att plånboken var kvar. Men precis då möter vi ett tåg som ska tillbaka till Ropsten. Vi hinner byta och när vi kommer tillbaka ligger den kvar. Otroligt. Sen var det verkligen riktigt värt att åka taxi till Slussen.
En solskenshistoria och en lördag värd att minnas. Men man undrar vad som pågick i mitt huvud den dagen…
