calleboll

Jag tog så fina bilder på fritids idag. Ibland går allt så lätt. Och det var en sån där strålande septemberdag. Verkligen läckert. Synd att jag inte kan lägga upp dom på bloggen…

Jag startade nya barnkören på fritids idag. Sjukt många ungar. Jag tror det var över 70 och nästan hälften var 7-åringar. När jag först såg alla hopa sig utanför tänkte jag: Shit vilken kaos det kommer bli. Men. Det gick så himla bra och var så himla kul. Allt flöt precis som jag ville. Vi var i skolans nya spegelsal, som jag antar egentligen är tänkt för dans och sånt. Men den var helt perfekt för kören. Och det är en så grym känsla att ha alla dessa 70 lågstadiebarn framför mig som bara är tysta när de ska vara tysta, gör rörelser med full inlevelse och sjunger för allt vad de är värda.

Jag känner att jag måste ge mig själv lite beröm. Det är nämligen ingen enkel match att få så många barn att vara så fokuserade samtidigt och göra så bra ifrån sig. I synnerher inte efter en lång dag i skolan. Må denna känsla infinna sig hela läsåret!

Okej, jag kan inte släppa Mumin. Vi var på bio och såg Inception idag. Häpnadsväckande film, man var helt slut efter två och en halv timme i sallongen. Tog verkligen andan ur mig. Men vad har då detta med Mumin att göra? Jo, innan vi går in till bion möts vi av stora plancher. “Mumintrollet och kometjakten” ska visas i 3D på bio! Vad händer?

Det började för tio dagar sen när jag satt vid datorn. I rummet satt också Lina och tittade på Barnkanalen på tv. Ja, Lina är 20 år, men i vår familj är det helt normalt att som vuxen själv sitta och titta på barnprogram. I alla fall, plötsligt dyker Mumintrollet upp. Jag blir direkt hänförd av låten och är bara tvungen att släppa datorn. Under många skratt såg Lina och jag ett helt avsnitt, sen gjorde jag ett inlägg om det på bloggen eftersom jag inte sett Mumin sen jag var liten. Dagen därpå ser jag att Karin gjort ett Mumin-test på facebook, helt ovetandes om vad jag upplevt och skrivit om. Det är sjukt, men det slutar alltså inte där. Nu är Mumin bioaktuell. I 3D! Och det upptäcker jag såklart med Karin också!

Jag tror på det här flytet. Det är sjukt, själva fenomenet, men jag tror på det. På vägen hem hör jag några ungdomar prata om miniräknare. Jag låter tanken ta fart och minns min egen gamla minräknare från gymnasiet. Jag tänker mer på den och blir alldeles nostalgisk. Den var så speciell på nåt sätt, kopplad till en spännande och utvecklande period i livet. T-83. Visst hette modellen T-83, tänker jag för mig själv och blir ännu mer nostalgisk. Jag blir tvungen att skicka ett sms till Anders om min uppenbarelse. Han svarade:

“Du är sjuuuk!! Det låg en sån på mitt, hör o häpna, kuratorsskrivbord idag. Syon, som jag delar rum med, hade lämnat den där. Jag tog den i min hand, första gången på typ 9 år. Första gången jag påminns om den på lika länge. Texas instruments.”

För mig finns det bara 4 möjligheter till varför såna här sjukligheter uppstår:

1. Ämnet i fråga är väldigt aktuellt och man påverkas av vänner och media. Man är bara inte medveten om det.
2. Man lägger inte märke till sakerna förrän man en gång börjat se dem. Man får sedan liksom öga för det.
3. Det finns en mening med dessa tecken. Det är en del av det som vägleder oss i livet, bara man lever det och är öppensinnad.
4. Livet är iscensatt. Någon har gjort upp allt och man lever med skådespelare. Typ Truman Show.

Jag tror stenhårt på alternativ nummer 3!

Efter att ha ätit en riktigt god tacobuffé med familjen ska jag nu titta på Arkiv X. Sen ett par år har jag börjat följa den klassiska serien på dvd. Nu ligger jag på åttonde och nästsista säsongen och precis som med alla tv-serier klingar det liksom av till slut, hur bra det än är till en början. Men. Nivån kanske är lägre över lag nu men ibland kan det komma riktiga höjdaravsnitt. Med höjdaravsnitt menar jag sjuka, läskiga och fängslande avsnitt med en smart berättelse och bra skådespel. Verklighetstroget blir det väl aldrig riktigt, även om deras resonemang ibland känns obehagligt trovärdiga.

Skönt med söndag, solens dag. Jag vaknade alldeles glad. Och piggare än igår. Precis som förra lördagen blev det en förlängd arbetsvecka. Jag har inte skrivit om det, men förra lördagen var intesiv: möte inför bröllop, gig i Globen City med Zilloman och slutligen musikunderhållning på 40-årsfest. Igår var det bröllopsfotografering hela dagen.

Dessa jobb är såklart toppenkul, men har man först jobbat i fullt hallabalo måndag till fredag på en skola blir man lätt väldigt trött på lördagvkällen om man jobbar en extra dag. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha energi nog att efter jobbet först dansa med salsagänget och sen fortsätta ut på stan med Anders. Det var nätt och jämt att jag orkade salsan. Men man är ju inte 25 längre…

Men som sagt, jag är glad och pigg idag. Och det tack vare hösten, solen, luften, livet, musiken. Och mina belevade vänner.

Nu har terminen börjat på Studio Salsa. Och på SalsaAkademin. Jag kommer köra dubbla salsakurser i höst. Jag vet inte varför riktigt, men det är så himla kul. Och kanske ska jag och Alexandros börja på street dance också. Det har jag velat göra skitlänge…

Igår - Jag fick skjuts hem från jobbet av en mamma och det började regna. - Det är ju bra för svampen, sa jag och började berätta om en häftig svamp jag hittade förra säsongen: blomkolssvamp. Den är ganska ovanlig, och mamman hade aldrig hört talas om den. Något uppeldad försökte jag beskriva hur den ser ut och hur stor, god och bra den är på alla sätt.

Då, när vi åker in i Mörtnäs, ser vi något konstigt ligga uppe på ett räcke. Vi ser den från bilen. Vad är det? Men - är det inte… nej det kan det inte vara. Jo. Det är en blomkolssvamp. Alltså, jag har hittat denna egendomliga fruktkropp bara kanske tre gånger förut. Och så ligger den bara där, plockad och serverad exponerad på en cementerad tjock kort stolpe vid vägen. Ett STORT skämt. Vi stannar, jag tittar mig omkring och ser ingen som vill kännas vid svampen. Så jag tar den, och idag har vi ätit svamppasta hela familjen. Galet. Nästan obehagligt.

Jag hade nästan ändrat min inställning till getingar. Dom är ju ändå djur, har jag börjat tänka. Men idag blev jag påmind.

Jag gör en hi-five med en 6-åring. Det sticker till. Nej, det sticker inte till, det smärtar till. Ett obehag och en farlig ilska sprider sig omedelbart ut i hela kroppen. Vad hade du i handen, frågar jag. Jag undrar om han gjort en riktig fuling och lagt en rosentag i handen. Han är sex år. Hur kan man komma på något så ont. Nej, det var ingen rosentagg. En äcklig giftig geting måste ha satt sig på hans hand precis innan utan att jag märkte det.

Det var 10 timmar sen och min hand ser fortfarande ut som en överjäst kanelbulle. Jag kan inte fota och inte spela gitarr.

Grejen med getingar är att dom känns så genomonda. Jag har full förståelse för att man har en giftgadd som försvar, men dessa flygande djävulskap sticker inte för att försvara sig. Dom söker upp människan. Dom älskar att bo där människan bor, äta männisskans mat. Dom vill inte helst vara i naturen, utan dom väljer att vara nära deras värsta fiende. Dom vill ha bråk. Krig. Och dessutom snylta på människan. Får dom chansen så offrar dom gärna livet bara för att göra människans tillvaro lite värre.

Jag  skulle ju bara helt oskyldigt göra en hi-five på skolgården. I all välmening. Men det kommer man tydligen inte undan med. Det spelar ingen toll för en geting.